Så underbart, helt enkelt. Det blev så bra.
Var i Fotskäl och tränade med bägge hundarn.
Spår till Panther och lösrulle-träning med Simba.
Fick så otroligt bra hjälp av min vän Katarina.
Simba har haft, har nog egentligen fortfarande, ett väldigt stort intresse för figuranten i sök-träningen. Han tycker ju det är så kul att hitta människa i skogen!!
Men nu ska han lära sig att ta med en lösrulle från figuranten till matte. Tecknet på att han hittat någon i skogen.
Med så mycket fokus på figurant, så har han inte varit intresserad av rullen. Figuranten har helt enkelt blivit för rolig, intressant och full med godis.
Har provat allt möjligt för att vända detta, för att rullen ska vara värd mer än figurant.
Uppletande, apportering....gripande rullen, bärande rullen...
All träning med rullen har fungerat ända tills det varit en figurant med rulle...
Nu tror jag att lösningen är nära.
Igår provade vi rulle med Katarina som figurant.
Inga problem.
Han hämtade rullen och levererade rullen till matte.
Klart det behöver nötas lite mer, för det sitter inte självklart i hans sinne att hämta rullen.
Men en sådan fantastisk känsla!
Kämpat länge och helt plötsligt gjorde han det!
Vad var skillnaden som gjorde att han tog rullen av Katarina som han inte gjort hos någon annan?
Hon hade inget godis i fickorna och han har inget fått av henne före träning.
Hon var fullständigt neutral, tyst och tittade inte på honom.
Hon var helt enkelt inte intresserad av Simba, snarare väldigt ointresserad.
Hon satt på huk istället för att ligga ner.
Rullen hölls ifrån kroppen en liten bit ovan mark.
Figurantarbetet är så otroligt viktigt när man lär in.
Och jag är så tacksam.
Panther fick ett fint spår av Katarina, i skogen och ut på ett litet fält. Jag har inga höga krav på honom längre.
Vi gör det för att det är kul.
Fantastiskt att bara gå bakom sin hund och "läsa".
Se på honom hur han vill ta den lättaste vägen till apporten.
Han höjer näsan från marken, sneglar på mig....han vet att det är spåret han ska följa.
Jag stannar för att inte ge honom möjligheten att slarva.
Igår gnällde han för att jag inte lät honom gena till apporten.
Spåret är inte det primära för honom.
Bästa stunden är när han markerat apporten och får mitt beröm, gos, mys och godis.
Bäst är kontakten med mig.
Sen spårar han jättefint tills nästa apport känns i näsan.
Då lyfter han näsan igen.
Hade han varit mindre och smidigare så hade jag hellre kört sök med honom.
Men han skulle riva skogen och skada sig.
Min älskade Bumbi-björn.
