Förälder

Att vara förälder är inte alltid så lätt. Man försöker finnas till för någon som tar en för given många gånger och man kan inte begära att få så mycket tillbaks.
Men jag vet att vi har ömsesidig respekt jag och min grabb. Om än lite knagglig ibland....

Vad känner man som barn inför sina föräldrar? Nu är ju inte min grabb så mycket barn längre, men jag kan ju alltid jämföra med mig själv i den åldern.
Vi är ju visserligen inte så lika på alla sätt, men vi har nästan lika uppväxt.

När jag var 7-8 gick mina föräldrar isär. Jag har inte så många minnen från det, men känslorna som jag upplevde finns fortfarande.
Min grabb var ca 4 månader när vi separerade. Han har nog inte påverkats av själva separationen i lika hög grad som mig. Däremot har han aldrig levt i en mamma-pappa-barn-relation, vilket jag har.
Idag kan jag säga att det är lika mycket positivt som negativt med detta.
Den största skillnaden mellan oss är nog att jag aldrig känt att jag är bra i mina föräldrars ögon. Snarare ett påhäng, inte bra nog. Ett j-la ansvar som är i vägen!

Jag tror inte grabben upplever samma sak, för vi ställer upp på honom. Möjligt att vi gör det för mycket ibland, för han har inte samma vana på att ta eget ansvar som jag och hans pappa hade i hans ålder.

Jag har alltid saknat en "hel" familj.
Grabben kan inte sakna det på samma sätt eftersom han inte har några minnen av det.
Tror inte att jag kan förstå hur han ser på "familj", fastän det är som singel-morsa jag lever....
Jag har helt enkelt inte hans perspektiv.

Men jag saknar verkligen gemenskapen med föräldrar, som vuxen. Nu tänker säkert en del att "ja, då kan hon ta mina j-la föräldrar...".
Jo, man gör sig ju gärna en bild av det man vill ha, som kanske inte alltid stämmer med verkligheten. Men bland mina vänner har jag fina exempel på bra relationer. Dom hjälper varandra, stöttar och finns där för varandra.
Men när man har föräldrar i livet som man, ärligt talat, känner att dom inte bryr sig speciellt.

Då är det inte kul. Det gör ont. Man känner sig sviken.

Man är ju alltid barn till sina föräldrar. Det har inget med ålder att göra.

Jag kan inte tänka mig att resonera som mina föräldrar verkar göra; När barna blivit vuxna har man inget ansvar längre.
Barn väljer inte föräldrar, föräldrar väljer att skaffa barn. Man kan inte ta bort släktskapet vid 18 år. Därmed inte sagt att man ansvarar för barns liv efter 18, det gör dom själva.
Men kan man sluta älska sina barn? Ja, om man aldrig har älskat dom, så tror jag det är väldigt lätt att använda 18 år som en ursäkt för att "bli av" med dom.
Slippa undan. "Nu har jag gjort mitt". Hur är man då funtad? Varför skaffar man barn?

Jag har sagt till min grabb, och det håller jag fast vid, att han kan alltid komma hem.
Jag anser att mitt ansvar för honom är att alltid finnas till för honom. Det har ju naturligtvis sina begränsningar. Jag kan inte leva hans liv, ta hans beslut eller ansvara för honom när han är vuxen. Men jag kan stötta, hjälpa och det som jag tycker är viktigast; aldrig avvisa eller stöta bort. Men han måste "stå på egna ben". Alla har vi ramlat ett antal gånger....men det måste kännas mycket bättre när det är någon som hjälper en upp igen!
Jag har aldrig fått den hjälpen. Men jag hoppas att jag kan ge den.

Grabben pratar med sin pappa minst 1gng/v och jag har alltid (kommer alltid att) uppmuntra detta. Jag kan tycka vad jag vill om hans pappa, det är oväsentligt. Det viktigaste är att grabben har en bra kontakt med sin pappa!

/Åsa